Hade panikångestattack igår. Kunde inte andas. Spydde. Kan det bli så av ett enda jobb? Jag klarar inte av det längre. Har känt sedan länge att jag inte vill vara kvar. Har gjort mitt där. Måste hitta nytt. Läskigt. Stå på egna ben och vara nybörjare igen. Skrämmande. Kan inte vara kvar. Har inget liv. Ingen fritid och förstör alla mina relationer till vänner, familj och pojkvän. Allt detta för vad? Inte ens bra betalt. Mår illa. Kan inte gå tillbaka....

Har så ont, som en hjärtinfarkt. Ett bra, faktiskt ett mycket bra tips på att slippa känna sig totalt krossad, sådär som bara ett brustet hjärta kan få en att känna sig, är att skruva upp musiken i lurarna på max. Så högt att man inte hör sina egna tankar. Vi gick inte skilda vägar igår, men vi har det långt ifrån stabilt. Han har sagt att han känt så väldig länge. Är helt förstörd. Nu ska masken på och den falska glädjen på. Måste det på jobbet. Usch. Skådespeleri har aldrig varit min grej.

jaa, ser nog ut att bli så. får väl tacka efter närmare tre år. eller ska jag säga att han stulit tre år av mitt liv, när jag istället kunnat vara ute och leva mitt liv eller hittat någon bättre?

avskyr allt just nu. mig själv framför allt. sitter med tårarna strömmandes nedför kinderna, kan inte låta bli att se den bleka och feta flickan som stirrar tillbaka med en blick full av skam, avsky och uppgivenhet. vad händer nu? vem kommer jag vara? jag är inte bra på att vara singel. jag är inte stark nog att se honom gå vidare och hitta någon annan.

klarar ändå inte av att leva som ett ständigt andrahandsval. är helt insane att han lever precis som att det bara var han som bodde här. att han var singel med baara sina egna känslor och behov att ta hänsyn till. klarar inte av det här.

en del av mig kan tyvärr inte låta bli att tänka på fjortismetoder med vassa knivar eller tabletter. mår dåligt. mår illa. är sårad. känner mig sviken. är nog ändå bara en tidsfråga. han inser inte vilka fel han gör. vill så gärna ha en ursäkt och att han vill ha mig, vill göra mig lika lycklig som jag vill göra honom.

hjälp vad ont det gör... avskyr mitt liv just nu..

Mina kännslor?

"Men Lotta, hur känner du angående detta? Berätta vad du tänker och känner."

Dessa ord är bland de värsta orden en levande varelse kan säga till mig. Jag får panik. Jag låser mig som en mussla. Det här problemet har existerat sedan jag var liten när jag såg allt jag såg, kände allt jag kände. Någonstans mellan min egna förtvivlan av allt och att se mina systrars förtvivlan beslutade jag mig för att aldrig någonsin öppna mig för en annan människa igen. Det har jag inte hållt riktigt. Pratar gärna med mina pojkvänner jag haft genom tiderna, dock bara de som betytt mycket för mig. Men av någon anledning har de inte riktigt velat höra på det jag har att berätta. Men har hur som helst fått ur mig orden. När det gäller familjen så har jag jättesvårt att uttrycka känslor. visst, de har sett mig gråta, men det är ytterst sällan de får mig att prata, får mig att blotta mig för dem, för det jag har lärt mig är att det slår alltid tillbaka mot en själv, och då min vän, då slår det tillbaka hundra gånger om.

Det här är varför jag inte givit någon jag känner adressen till denna blogg. Jag behöver ett ställe där jag kan skriva precis det jag vill, för nu kan jag inte riktigt prata med min pojkvän heller. Vi har det inte så bra.

Jag känner det som att någon, väldigt grymt, tar ett stenhårt tag om mig i solarplexus och drar mig neråt. ungefär som att jag faller, faller och faller...

Panikångest är vardagsmat. Tröstäter. Jobbar halvt ihjäl mig för att förtränga. Blir för fäst vid människor som egentligen inte borde få ta del av mig.

Varför tror alla att det som just de går igenom är det värsta som kan drabba någon? Eller i alla fall att ingen annan haft det så svårt som man själv har det?

Jag är ledsen. Jag känner mig utnyttjad. Jag är ett vrak - när jag har mina dåliga dagar. Annars är jag i mitt esse...


vet inte ens själv vad jag svamlar om...