Mina kännslor?

"Men Lotta, hur känner du angående detta? Berätta vad du tänker och känner."

Dessa ord är bland de värsta orden en levande varelse kan säga till mig. Jag får panik. Jag låser mig som en mussla. Det här problemet har existerat sedan jag var liten när jag såg allt jag såg, kände allt jag kände. Någonstans mellan min egna förtvivlan av allt och att se mina systrars förtvivlan beslutade jag mig för att aldrig någonsin öppna mig för en annan människa igen. Det har jag inte hållt riktigt. Pratar gärna med mina pojkvänner jag haft genom tiderna, dock bara de som betytt mycket för mig. Men av någon anledning har de inte riktigt velat höra på det jag har att berätta. Men har hur som helst fått ur mig orden. När det gäller familjen så har jag jättesvårt att uttrycka känslor. visst, de har sett mig gråta, men det är ytterst sällan de får mig att prata, får mig att blotta mig för dem, för det jag har lärt mig är att det slår alltid tillbaka mot en själv, och då min vän, då slår det tillbaka hundra gånger om.

Det här är varför jag inte givit någon jag känner adressen till denna blogg. Jag behöver ett ställe där jag kan skriva precis det jag vill, för nu kan jag inte riktigt prata med min pojkvän heller. Vi har det inte så bra.

Jag känner det som att någon, väldigt grymt, tar ett stenhårt tag om mig i solarplexus och drar mig neråt. ungefär som att jag faller, faller och faller...

Panikångest är vardagsmat. Tröstäter. Jobbar halvt ihjäl mig för att förtränga. Blir för fäst vid människor som egentligen inte borde få ta del av mig.

Varför tror alla att det som just de går igenom är det värsta som kan drabba någon? Eller i alla fall att ingen annan haft det så svårt som man själv har det?

Jag är ledsen. Jag känner mig utnyttjad. Jag är ett vrak - när jag har mina dåliga dagar. Annars är jag i mitt esse...


vet inte ens själv vad jag svamlar om...