Känner mig så ensam. Och typ inte spec glad just nu. Pontus jobbar ju som det känns för mig, konstant. Jag håller på intensivt med körkortet samtidigt som jag tar hand om Theo dygnet runt varje dag. Man hamnar som i en bubbla. Mina dagar består av att försöka vara en bra mamma, inte bara mata och byta blöja utan underhålla och stimulera Theo efter den grad han behöver. Sen när han sover eller kan leka själv en liten stund så måste jag städa och laga mat till honom och Pontus. När ska jag hinna plugga teori? Däckar liksom på kvällarna och går upp med Theo varje morgon om jag inte har körlektion. Då går jag upp mellan 05 och 06... När jag inte hinner (har så mycket annat jag måste prioritera) träffa vänner och få liten egentid så mår jag inte bra. Att vara med Theo och vara mamma är det absolut bästa som finns men för att jag ska fungera och vara en bra mamma så behöver jag en break ibland. Och när mannen här hemma väl är ledig så vill han åka till nån kompis och kolla sport... Önskar han kunde va i mina skor en vecka.
När jag vet att han är ledig så får jag upp i huvudet en mysig bild på att vi gör något tillsammans som familj. Kanske går till lekplatsen med Theodor, äter en god middag tillsammans, går en promenad eller gör något tillsammans och när han sen säger/frågar om han kan åka iväg så blir jag något otroligt besviken. Självklart ska han få träffa kompisar också och självklart ser han inte in i mitt huvud vad jag tänker men kom igen? Vi är en familj... Även fast jag 98% av tiden känner mig som en ensamstående mamma.....

Nej jag mår inge vidare just nu.

Jaja, nog om mig. Plikten kallar! Golvet dammsuger och skurar inte sig självt och lasagnen görs inte heller av sig självt...