Igår kväll kollade jag och Pontus på tv så hör jag att Theo vaknat så ska gå för att kolla till honom. När jag kommer in i sovrummet ser jag hur han ligger och nästan krampar. Han slår och sparkar omkring sig och försöker andas men får ingen luft. Hans ögon är helt uppspärrade och han är helt röd över helt kroppen. Jag sliter i panik upp honom ut sängen och upp med honom på axeln och då äntligen får han luft. Han börjar gallskrika som han aldrig skrikit förut. Detta händer 3 ggr till på kvällen så vi ringer sjukvårdsupplysningen och blir tillsagda att åka in på en gång. Vi ringer taxi och åker till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Theo blir undersökt av en sköterska och sen får vi ett eget rum där en läkare kommer efter 20 min och kollar till min lilla älskling. Allt såg bra ut. Det som hänt var troligtvis att han fått upp spya i munnen och då stängs som ett lock över luftstrupen. Så på något sätt har det tagit ett tag innan han lyckas få luft.

Natten var hemsk! Tänk att en sån liten parvel kan skrämmas så mycket. Har gråtit hela kvällen igår och hela dagen idag. Min kära pappa kom förbi med en liten sensor som man sätter på blöjkanten som piper om barnet inte andas på 15, 18 eller 20 sekunder. Nu kanske man kan få en en någorlunda bra sömn. Annars är man så orolig så man sover väldigt lätt för man är rädd för vad som kan ske.

Hej Lotti och välkommen till livet som mamma. Orolig 24/7. Men oj vilken kärlek man känner. Vet inte vad jag skulle göra om något hände min lilla lilla älskade son!