Vaknade i morse aningen försent för att hinna till jobbet och måste ha missat en buss för den kom inte som den skulle och jag blev tvungen att ta en taxi till jobbet. Kom 20 min sent men jobbade över 1,5 h så det jämnade ut sig. Kände mig helt slut i huvudet, hade knappt någon röst och var inte helt kry till en början men efter lite mat i magen och en stor kaffe blev jag mitt vanliga sprudlande jag igen, speciellt som jag är på jobbet.

Kände efter att ha jobbat i nästan 10,5 h att kroppen är mörbultad och jag börjar gå som en gammal tant. Foglossningen gör sin rätt och jag börjar känna mig allmänt irriterad och grinig istället för att vara glad. Känner att en förkylning börjar smyga sig på mig plus att det har varit helt mörkt ute hela dagen.

Nu sitter jag hemma, ensam och tycker synd om mig själv för jag har ont, trött, halvt sjuk och ensam. Humöret är just nu inte att leka med. Uppe ena stunden och nästa känns allt förjävligt. Är det bara hormoner? Jag hoppas verkligen det.

Alla frågar mig en massa om graviditeten, om det ska bli roligt, om det är en tjej eller kille, om jag känner sparkar, när den är beräknad, om jag längtar, vilken vecka/månad jag är i osv. Jag har alltid svarat att jag tycker det ska bli jätteroligt men jag kan inte låta bli att känna, speciellt när jag är själv, att jag är livrädd. Jag längtar jättemycket men hur kommer det bli med vårat förhållande? Påverkar det mycket att få barn? Kommer jag bli en bra mamma? Dom dagar man har en dålig dag, vad gör man då? Självklart längtar jag galet mycket men jag är rädd. Kanske måste jag och Pontus se till att alltid ha tid för varandra också och alltid prata om allt vi tänker på. Kommunicera och respektera varandra och stötta varandra. Det lär ju vara kärnstenarna i ett lyckat förhållande med ett litet barn som tar mycket tid och energi. Säger inte att det är negativt, för det tycker jag inte. Längtar efter den lilla. Vill mysa massor med den, gå upp mitt i natten och hålla om henne eller honom, ta hand om honom/henne hela tiden och älska den lilla som man aldrig älskat någon annan. Så vad är jag rädd för? Jag kanske bara är rädd för förändringar. Detta är ju något som jag aldrig upplevt förut. Något helt underbart, stort och skrämmande.



Känner mig helt schizofren. Eller kanske snarare väldigt känslosam...

Är för trött för detta. Ska kolla på en film och tänka på något annat än att tycka synd om mig själv.

Mer uppdatering imorgon. Ska vara på MVC kl 8-9 sen åka direkt till jobbet för att jobba hela dagen. Sen kanske jag åker till pappa och sover. Är inget fan av att sova själv hemma.

Puss..