Är det inte lite så det är? Lämna eller bli lämnad. Alltid i alla relationer... Jag vet faktiskt varken ut eller in just nu. Igen. Som vanligt. Som förr. Som nu.

"Då kanske vi ska göra slut då, du litar ju ändå inte på mig!"

Jag vill bara skrika ut allt jag har inom mig. All press från alla. Jag som så gärna ville bevisa att det faktiskt gick att lita på honom igen. Jag gör ju det!!!! Eller...? Jag vet inte. Vet bara att det gör ondare i mig än ord någonsin kan beskriva. Inte alltid men ofta. Sällan? Ibland? Ja, ibland. Men alltför ofta för att jag ska orka med det eller bara kunna ta det med en nypa salt.

Det är inte bara otroheten som spökar för mig ibland utan allt. Mig själv. Så mycket jag undrar om mig men tar mig aldrig tid att undersöka. Kan jag bli gravid? Vill jag någonsin ha barn? Kan jag se mig med en familj? Kommer jag alltid bo i lägenhet? Hur ser mitt liv ut om 10 år? Allt kan ändras så drastiskt! Lever jag ens om 10 år? Jag vet att ganska mycket som borde vara naturligt för kvinnokropparnai nte stämmer överens med min. Vad är fel? Frösöker jag tvinga undan alla problem istället för att ta tag i dem? Ja.