Sitter och skriver, klipper och klistrar i Theodors första år bok! Ojojoj vad minnena dras tillbaka till förlossningen och den totalt upp å ner vända tiden efter. Den tiden var något man aldrig upplevt. Man levde som i en dimma av glädje, lycka, trötthet och alla andra känslor. Blev lite nere ibland och kunde börja gråta utan anledning. Kände också en enorm rädsla för att det skulle hända Theodor något och klandrade mig själv som hade satt ett liv till världen om något skulle hända honom. Var lycklig och ledsen och enormt omtumlad. Det fanns ingen riktig dygnsrytm och att klara sig själv med en liten kolikbebis att sköta om när Pontus började jobba igen kändes omöjligt. Jag gick gärna runt i sovkläderna dag ut och dag in. Hade Theo insvept i en filt hela tiden för jag vågade inte klä på honom i tron om att göra illa honom. Tack och lov vande man sig och lärde sig allt snabbt och med tiden började Theos mage att samarbeta så vi slapp alla skriknätter. Man började få ett liv som påminde om ett vanligt liv igen. Theodor började gå ur spädbarnstiden och började utvecklas i en rasande fart och idag har jag en 6 månaders kille, snäll som få men ändå med en bestämt vilja! Han är sparsam med att skratta högt men ler 95% av sin vakna tid.

Idag, på sin 6 månaders dag satt han en stund utan stöd innan han föll åt sidan. Min knorr! Han har också en tand nr 2 som jag tycker mig skymta bredvid ettan som nu kommit upp någon millimeter och är sylvass!

Min kärlek, tack för du har gett mitt liv en ny mening, något som man aldrig kan föreställa sig innan man blir mamma. Allt är så fantastiskt med barn. Bara njuter! Även de svårare perioderna bara njuter jag av för det är rör underbart att följa utvecklingen som tycks gå lite för fort...

Jaja ska sova, snart. Ska bara va vaken och ge Pontus en present jag köpt till honom idag. Snäll fru som köper kostym åt sin man. Men han gav mig världens underbaraste unge så skulle kunna skänka honom världen :) mina favoritkillar!