-

De första veckorna, när jag befann mig i vecka 2-3 kände jag att mina bröst var otroligt hårda och enorma! Dom gjorde jätteont och jag var tvungen att hålla i dom om jag skulle göra en större rörelse. Detta fick mig att göra gravtestet. Trodde inte att jag kunde bli gravid men ack vad fel jag hade. Trodde också att jag skulle vara tvärsäker på att jag ville ha barnet om jag någon gång skulle bli gravid, men jag tvekade tills vi tillsammans beslöt oss för att behålla bebisen. Vilket jag i dagens läge aldrig skulle ångra! Skrev i dessa tider in mig på MVC och fick ta massa prover som visade mig min blodgrupp samt barnets blodgrupp. Jag var extremt känslig de första månaderna och började gråta för saker som att någon drack upp det sista vattnet ur en tillbringare. Urlöjligt! Blev också helt upprörd när min BM ringde och sa att ett av testerna visar att min sköldkötel inte producerar tillräckligt med hormoner för att bebisen ska växa som den ska. Fick då börja ta extra hormoner och redan jättetidigt fick jag massa bristningar, jag hävdar bestämt att dessa tabletter har påverkat det.

-

De första veckorna mådde jag extremt dåligt. Hade kramper i magen och spydde väldigt ofta. Att sova var inga problem alls. Kunde sova upp till 16 timmar på lediga dygn! Tröttheten hade ingen gräns! Detta höll i sig i ca 3-4 månader in i graviditeten. De första månaderna fick alla nära och kära reda påden ganska otippade nyheten. Kommer aldrig glömma hur paffa dom på jobbet blev och hur glada våra familjer blev. Nästan alla mina vänner blev glada för min skull också. Vid det här tidpunkten hängde jag med på det mesta förutom krogen. Graviditeten syndes inte alls och jag höll i gång för fulla muggar.

-

Runt mitten av graviditeten började jag få ont i bäckenbotten. Detta är inte alls så konstigt, kan drabba vem som helst, smal, tjock, gammal, ung osv... Tror att mycket av smärtan kom från mitt jobb som inte är den bästa arbetsplatsen då man måste springa 8 h om dagen och stressa med massa tunga lyft. Var hela tiden nojig för att jobbet skulle påverka bebisen på något sätt och en dag fick jag en liten blödning och fick åka in till Danderyd för en koll. Det var tack och lov ingen fara men jag var helt upp och ner efter den dagen.

-

Smärtan från jobbet blev allt mer intensiv men annars mådde jag relativt bra. Bäckenbotten blev aldrig bättre utan bara sämre och sämre och jag har haft MÅNGA kvällar/nätter med massa sömnbrist och gråtit oftare än vad jag trodde att man gjorde under en graviditet. Har flera gånger tänkt att jag aldrig vill vara gravid igen om det ska innevbära att leva med att ha så ont som jag haft/har. Sen sparkar den lille eller kanske får hicka och jag blir  helt till mig och längtar mer än allt annat efter att få träffa pyret.

-

I början på dec var arbetet outhärdigt och jag hoppades på heltidssjukskrivning men blev sjukskriven 50% i en månad. Det gick väl sådär. Sista 2-3 timmarna av mina 4 timmarspass fick jag så ont att jag vid et tillfälle skrek till ganska ordentligt. Kunde knappt ta mig hem och kunde definitivt inte göra något annat än att jobba. Var helt slut efter varje arbetspass och fick i mig en och annan Alvedon. Trots att jag gärna undviker värktabletter, speciellt med bebis i magen. Gick efter en månad tillbaka till läkaren och fick för en och en halv vecka sedan heltidssjukskrivning. Den blev godkänd av försäkringskassan idag. Är jätteglad för det. Trots mina pass på vattengympan, mina övningar från sjukgymnasterna, varm vetekudde och stödband för bäckenet, har jag bara fått ondare och kan nu försöka göra i ordning allt inför den lilles ankomst. Det går inte snabbt. Orkar inte göra mycket men det är ändå mer än vad jag orkade när jag jobbade.

-

Det  här har varit en lååååång resa. Det blir tyngre och tyngre varje dag. När någon frågar hur jag mår svarar jag av reflex "bra" trots att jag egentligen inte alls mår alltför bra i kroppen. Men man orkar inte heller dra igång värsta berättelsen om hur ont jag har när någon frågar frågan för att vara artig. Jag är glad att graviditeten snart är över. Längtar samtidigt som jag är livrädd. Dessa månader har gått att kriga sig igenom tack vare familj som ställt upp och skjutsat mig överallt och hjälpt till med att köpa/ge saker till oss som behövs, Pontus som varit mer än underbar mot mig och mina vänner som skämt bort mig med myskvällar, även om dom inte varit många så har vi setts mer än innan. Alla vänner har inte stannat kvar, det är nog något som jag visste skulle ske, dock blev jag lite paff över att vissa som jag trodde skulle finnas vid min sida och stötta mig, försvann. Medan t ex Sana som är rädd för barn har varit helt underbar och hon och Maxine har stått ut med mitt gravidprat och varit nästan lika entusiastiska som jag över allt. Min BM är också en toppen människa. Under hela graviditeten har hon hållt stenkoll på mig och gett mig massa nya chanser att gå på möten som jag missat då hjärnan inte alltid hänger med.

-

Har haft mina perioder då jag gråtit för absolut inget och andra perioder då jag blivit riktigt aggressiv och sagt det jag tyckt utan att riktigt tänka.

-

Min fina fina pojkvän har under denna tid friat till mig och vi har idag varit förlovade i tre månader. Jag har aldrig varit mer lycklig över att ha honom i mitt liv. Hans fina familj är också en stor bonus. Min blivande svärmor har varit jätteglad över att få bli farmor och deras familj har hjälpt oss med massa saker denna tid.

-

Fick höra från Linda att man inte ska vara rädd att be om hjälp eller tacka nej till hjälp för man ÄR trött och orkar kanske inte alltid göra allt själv. Har insett det nu... Allt är jobbigt som tusan och tar mer tid än man någonsin skulle kunna tro. Ändå är allt detta helt underbart <3