ÅhhhHHHHhH! Jag blir helt tokig på mig själv. Känner inte igen mig! Jag och Pontus lagade nyss köttbullar och mackaroner och så säger han: Jag tar chilisås istället för ketchup, för ketchupen är slut. Jag blir skitarg och vill inte äta och börjar gråta för vi inte har någon ketchup... SERISÖST! Inser nu efteråt hur töntigt det är, men det känns som att jag är sur över inget HELA tiden. Speciellt eftersom jag alltid är så glad på jobbet, då finns det liksom ingen glädje kvar tills jag kommer hem! :( Är ett under att jag lyckas vara så jäkla glad på jobbet jämt. Sitter också och gnäller över alla som säger: Njuuuuut av att vara gravid. URSÄKTA!? NJUT av foglossning, humörsvängningar, inte kunna andas ordentligt  för bebisen trycker på lungorna, inte kunna börja sig ner för det är sjukt jobbigt, inte få plats i sina kläder, inte kunna ta ett glas till maten, inte kunna göra allt man vill osv. Det enda som är mysigt eller positivt med graviditeten är hur mysigt det är när bebisen sparkar, att jag kommer kunna sova utan att en bebis väcker mig om nätterna och sist men inte minst att graviditeten bidrar till att jag får träffa och bli mamma över det finaste som kommer finnas i mitt liv :)

Tycker bara så synd om Pontus som måste dras med mitt jäkla humör jämt... Får så dåligt samvete när jag har fått ett utbrott. Min man <3

Bild från www.google.se